Jag har rond imorgon den 4/5 09.

Jag ska be om permission föjande dagar.

18-19 maj.

9-12 juni

18-25 juni, familjen till mig, perm och övernatting med dom.

 3-6 juli

15-20 juli.

31 juli-5 aug.

13-18 aug.

28 aug- 7sep

18 sep- 18 okt LÅNG permis.

Jag ska den 4 maj träffa den nya läkaren. Jag ska be om följande:

* Längre ute vistelse själv.

* Vem skriver intyg om gönt kort.

* Vem skriver intyg ang färdtjänst.

* Vem skriver intyg så att jag ev kan få tillbaka mitt körkort.

* Kvälls perm 13 maj, vill gå på bio.

* Prova att sova borta själv.

* jag behöver en specifik plan på hu jag kommer från RPK.

* Vem tar ansvar för min MS, bla min utbildning om ms och min rehabilitering.

* Man anväder sig utav konstigheter när det gäller mående som tex. att jag har ont av min ms och ber om medicin så säger dom att om men du kan ju vara ute och ha roligt så så ont gör det nog inte.

* Att jag får utbidlning i föräldrsskap.omgående

*  Att men gör upp en exakt plan på hur min behandling ska se ut.

* jag vill ha en prel utskrivnings dag.

Vem bestämer när jag är redo att flytta hem? Är det jag eller läkarna eller vi tillsammans. Just nu känns det som om att vi vill olika saker.

Det värkar som att det beror på vem man har som kontakt person, och hur gamla dom är. Min KP är väldigt bromsande i att jag ska ta eget ansvar.

Jag har bett om att få en plan hur min behandling ska se ut, men jag har slagit mig blodig i min fråga. Nu har vi fått en ny läkare och det värkar som om han är mer vidsynt när det gälller oss självskade tjejer. Jag har fått höra från en annan tjej här att man har ändrat vissa regler för oss LPT tjejer, men jag har inte hört det från personalen.

Imorgon är det ROND, och då ska jag träffa den nya läkaren. 

Mannen i mitt liv är P, han är så viktig. Han har alltid stöttat mig i mina val.

Nu börjar jag att ifråga sätta honom, vad är det som händer med mig.

Kan det vara så att jag börjar se verkligheten så som andra ser den och inte från den sjuka sidan.

Är det så att jag slutat att se P för den han är och bara som hjälpare.

Vi har hållt på med psykiatrin i snart 9 år och vi står fortfarande på samma ställe, varför får vi ingen hjälp att gå framåt, och få fram våra enorma resurser som vi besitter.

Det var länge sedan som P såg mig som älskade, han säger att det beror på att jag åker in och ut på sjukhus. Det kan jag köpa men jag skriker efter att bli sedd. Hur löser man det? Kan det vara ett av problemen att jag skadar mig, att jag inte blir sedd.

Att jag blir deppig beror säker ofta på att min MS spökar.

När jag har intoxikerat mig beror på att jag inte sett något val.

Jag har skurit mig för att dö, men jag har för många gånger skurit mig för att få en reaktion från personal, just det jag glömde berätta att jag bara skär mig när jag ligger inne på psykiatrisk avd på sjukhus.

Vad det beror på vet jag inte.

Jag är 36 år, jag har 4 kids i bra åldrar, nu börjar drömmen. Jag har mer tid att reflektera över allt, kan det också var en del av mitt självskadande. Att jag känner mindre behövd.

Jag känner att nu kan jag ock P ha mycket sex, men då ser inte P det.

Jag kan springa naken hemma men blir inte sedd, jag kan också nobba P när han försöker närma sig.

När det gäller sex så har vi nog bara hamnat lite efter med tanke på att jag ligger inne så mycket.

Jag är dock trött på att bli boven hela tiden.