Min dotter är nu 13 år och bor i fosterhem.

Jag har sjäv valt att placera henne där pga att hon har behov utav "stadiga" vuxna.

Hjälp, min dotter har börjat skada sig själv genom att skära sig.

Min dotter och jag är väldigt tajta och sociala vill få det till att hon har tagit efter mitt beteende, detta gör att jag idag inte får ha någon kontakt med henne.

Mina tankar finns hela tiden på hos henne och jag vet inte var jag ska vända mig. Jag är helt förtvivlad.

För 1 vecka sedan sade hon att hon blivit våldtagen, detta togs på fullt allvar men det visade sig att hon ljugit ihop detta.

Livet blir nog konstigt för henne då jag ligger så mycket på sjukhus, hon vet nog inte vem hon ska vara lojal mot.

Hon verkar ha svårt med att hålla isär sina känslor och vet nog inte hur hon ska bete sig just nu.

Dagens tonåringar har det nog ganska svårt, dom ska vara så mogna och växa upp för snabbt.

Min dotter är så oförstörd och så vacker, både på utsidan och insidan.

Jag vill henne bara väl. Jag kommer att hålla mig underrättad om hur det går för henne via sociala.

Om sociala kan jag bara spy på, men det är en annan historia som jag kommer att återkomma till.

Jag har mycket att berätta om dom.

Längtan, vad är det igentligen. Vad står det för?

Jag har varit ifrån mina barn i 8 veckor och det är skit jobbigt,jag längtar efter att bara få se dom. Man nästan glömmer hur dom är och hur dom ser ut.

Är längtan bara en egoistisk handling eller vad? Är det bara ens eget ego och behov av att träffa nära och kära.

Kan längtan vara farlig för hälsan, det tror jag att den kan vara.

Det är helt hopplöst. Jag har försökt att ta livet många gånger, men har fegat ut i sista stunden. Varför ska det vara så svårt att ta det avgörande beslutet, vad är jag rädd för?

Jag är nog rädd för vad som händer med min familj.

Jag funderar liksom på suicid varje dag, hur ska jag kunna bryta detta mönster och hur ska jag gå tillväga med att inte skada mig under tiden som jag läker min sår.

Jag är född och uppvuxen i en kärnfamilj, jag har fått lära mig vad som är rätt och fel.

Varför ska det vara så svårt att hitta det nu?

Jag drunknar i allt grubbleri, jag skulle helst av allt vilja vara "normal" och ha normala problem. Det är inte lätt det heller, men att vakna varje dag med grubb är djävligt svårt.

Jag undrar om jag verkligen har så svåra "problem" att det inte går att härda ut eller lösa på något sätt, men min situation är inte optimal precis.

Jag fick ingen kateter pga att det finns en ökad infektions risk än med engångs kateter som jag använder. Men det är bara att klaga när det gör svin ont när jag inte har kissat.

Fan vad det är jobbigt nu, jag kan inte svälja, jag kan inte kissa och jag har sä fruktansvärt ont i huvudet. Det jag inte skrev tidigare är att jag har MS, och jag har fått ett skov nu men läkarna vill tydligen inte ge mig någon behandling för att förkorta skovet.

Jag har nu bett om att få kateter in satt då jag har så ont i nacke att jag har svårt att tappa mig själv.

Min självdestruktiv sida visar sig nu, nu har jag bestämt mig för att inte dricka, jag måste ju straffa någon så varför inte mig själv.

Hur jag än gör så blir det fel, jag riktigt skriker efter hjälp men skriker förgäves. Där jag är på RPK så blir man misstrodd hela tiden. Man måste liksom visa att man menar allvar. Är jag ett offer eller är detta ett problem i vården av sjuka idag vart man en befinner sig.

STOPP,STOPP, hur kunnde det bli så här?. Detta frågar jag mig själv hela tiden.

Är jag ett offer eller har jag en kämpe i mig?

Jag känner att livet glider ifrån mig, hur ska jag hinna med allt.

Jag har 4 kids som är mitt allt, men jag kan inte vara med dom just nu.

Jag har olika sjukdomar som jag är drabbad utav och som gör att jag är där jag är idag. Min adress idag är RPK(rättspsyk) och jag är inte dömd till vård utan är här på behandling. Jag behandlas dock som en dömd fånge.

JA,JA, jag ska berätta hur jag hamnade här till slut, men en sak itaget.

Mitt liv har varit underligt, kantat utav psykiskt illamående, självskadebeetende bla.

Jag är född och uppvuxen utanför Göteborg.

Jag har haft ont i nacke och huvud sedan 2002, den har varit ur jobbig.

Jag gick till läkare som tyckte att jag skulle kolla synen vilket jag självklart gjorde. Jag fick glasögon och tyckte att jag för stunden blev bättre. Men bara ett tag senare återkom värken med dunder och brak, jag gick åter till läkare och då skickades en remiss till special läkare.

I väntan på denna kallelse så råkade jag halka av vägen med bilen och bilen blev skrot men jag klarade mig.

En vecka efter olyckan så vaknade jag utav att armen sov, ny kontakt togs akut med neurolog, och här blir jag kanon bemött.

Nu äntligen händer det något, jag skickas på LP,MR och man gör en grundlig neurologisk status.

Jag får tillslut 2005 besked att jag har MS

Jag äter olika medicin mot min huvudvärk och jag tar sprutor som bromsar förloppet.

Ms är en djävla skit sjukdom, den är lömsk och kommer helt oväntat.

Jag är så trött på att ha MS, jag har liksom provat detta nu och det är tydligen inte min grej att vara sjuk på "riktigt".

Det är så tröttsamt......